hej på er
hej... det har varit ett väldans uppehåll. det känns fruktansvärt (jag ljuger).
nej men saken är den att jag har sysslat med annat kraffs och dramatik tycks alltid jaga mig och vissa människor i min närhet. sådant suger energi. och energi är inget jag direkt har i överflöd och delar ogärna ut det till alla människor likt politiker i en valstuga som kränger på en alla pins och annat tänkbart skit. ni vet sånt man tar emot av artighetsskäl och slänger i soptunnan runt hörnet. artig är man ju.
jag har även haft vissa svårigheter med Han. inget nytt där med andra ord. nej det är det inte. men jag har tagit ett kliv tillbaka som tagit mycket av min energi som jag är snål med. för att inte all energi ska rinna ur mig har jag börja knapra likgiltighet. bantar gör jag också. eller jag "renar" mig själv. olycklig må jag va, men inte det OCH fet. ska jag va olycklig vill jag åtminstone va snygg och smal.
nej då. jag är inte olycklig. men jag känner mig i mitten av allt. jag är inte sådär jätteung men inte erfaren eller någon som är äldre. jag pluggar men jag vet inte vad det kommer ge mig. jag vet inte om jag vill flytta eller stanna kvar. jag vet inte om jag ska sluta eller fortsätta. jag vet inte om jag ska söka mig efter annat. nått helt annat eller samma.
men jag är tillbaka. om jag inte stänger ner hela skiten. bloggen alltså. känns den inte lite onödig?
nej men saken är den att jag har sysslat med annat kraffs och dramatik tycks alltid jaga mig och vissa människor i min närhet. sådant suger energi. och energi är inget jag direkt har i överflöd och delar ogärna ut det till alla människor likt politiker i en valstuga som kränger på en alla pins och annat tänkbart skit. ni vet sånt man tar emot av artighetsskäl och slänger i soptunnan runt hörnet. artig är man ju.
jag har även haft vissa svårigheter med Han. inget nytt där med andra ord. nej det är det inte. men jag har tagit ett kliv tillbaka som tagit mycket av min energi som jag är snål med. för att inte all energi ska rinna ur mig har jag börja knapra likgiltighet. bantar gör jag också. eller jag "renar" mig själv. olycklig må jag va, men inte det OCH fet. ska jag va olycklig vill jag åtminstone va snygg och smal.
nej då. jag är inte olycklig. men jag känner mig i mitten av allt. jag är inte sådär jätteung men inte erfaren eller någon som är äldre. jag pluggar men jag vet inte vad det kommer ge mig. jag vet inte om jag vill flytta eller stanna kvar. jag vet inte om jag ska sluta eller fortsätta. jag vet inte om jag ska söka mig efter annat. nått helt annat eller samma.
men jag är tillbaka. om jag inte stänger ner hela skiten. bloggen alltså. känns den inte lite onödig?
to my very own personal rehab
Imorgon åker jag till mitt egna rehab. ute i skogen. utan en droppe alkohol. fast det kommer det att bli ändå. Jag kan inte vänta tills jag kommit ner dit. och samtidigt kan jag redan nu känna känslan av välbehag när jag satt mig på tåget för att resa tillbaka till stockholm. Som om lugnet infinner sig. lika snabbt som det försvann.
det är splittrat och jag trivs och vantrivs på båda ställena, på båda mina hem. jag känner mig lika hemma och lika missplacerad.
Det är underbart att slippa storstaden, alla som drar i en och den stress som på något sätt ändå alltid vilar över en. men jag kan inte leva utan den. på samma sätt som jag gör allt för att komma ifrån den måste jag alltid komma tillbaka snart igen. avsaknad av stress och planering gör mig utan kontroll och det är fruktansvärt.
så trots jag älskar att känna lugnet omkring mig så vet jag att jag kommer vara ännu lugnare när jag ska tillbaka till stressen - hem. väl hemma lär jag längta tillbaka, splittrad som man är.
det är splittrat och jag trivs och vantrivs på båda ställena, på båda mina hem. jag känner mig lika hemma och lika missplacerad.
Det är underbart att slippa storstaden, alla som drar i en och den stress som på något sätt ändå alltid vilar över en. men jag kan inte leva utan den. på samma sätt som jag gör allt för att komma ifrån den måste jag alltid komma tillbaka snart igen. avsaknad av stress och planering gör mig utan kontroll och det är fruktansvärt.
så trots jag älskar att känna lugnet omkring mig så vet jag att jag kommer vara ännu lugnare när jag ska tillbaka till stressen - hem. väl hemma lär jag längta tillbaka, splittrad som man är.
and I'm always ready for a funeral
Börjar genst tänka på begravningen. Hur den kommer vara, vilka kommer vara där. vart ska jag sitta. antagligen längst fram. men jag gillar att sitta längre bak, ifred. längst fram har jag suttit för ofta. dock bara en gång. men jag vill aldrig göra det igen. alla sorgsna blickar, till en själv och kistan. några "jag är hemskt ledsen" nickningar. och man får genomlida allas farväl till den som ligger i kistan. alla är förstörda och alla som passerar vill att man själv ska vara den som är mest förstörd. gråter mest hysteriskt. känns alltid mycket påtvingat. jag slår mig själv varje gång över att jag inte har nått dramatiskt nät för ansiktet och en gigantisk hatt. så ingen ser hur mycket jag grinar eller inte. låt mig vara ifred. jag vill inte ha er stirrandes på mig.
Nu ska jag sitta längre bak, om det inte sårar någon. jag börjar fundera vad jag ska ha på mig. jag har ju mina begravningsklänningar i min garderob som enbart är tillägnad för mina klänningar. 2 stycken trängs med alla mina glittriga, silkiga partystasser. Dom 2 som aldrig annars används.
Jag är alltid förberedd för begravningar. mentalt. och fysiskt. men jag kan bli lika lätt förvånad för det. det blir jag. men jag är alltid beredd. dom undrar varför jag inte gråter. men det sparar jag till dom som förtjänar det. dom som garanterat har en plats längst fram och måste genomlida allas farväl. som om den ena är viktigare än den andras. jag ska inte säga ett ord, jag ska inte ge någon någon nickning. ingenting.
kort därefter äter vi alla smörgåstårta ändå, några dricker konjak och röker cigarr, trots dom aldrig annars gör det. dom har redan glömt allt. sen hälsar vi alla på fel person och går därifrån och tycker vi har gjort allt vi kan. speciellt när vi lägger till ett tomt och meningslöst "hör av dig om du behöver nått".
vad mer kan man göra?
Nu ska jag sitta längre bak, om det inte sårar någon. jag börjar fundera vad jag ska ha på mig. jag har ju mina begravningsklänningar i min garderob som enbart är tillägnad för mina klänningar. 2 stycken trängs med alla mina glittriga, silkiga partystasser. Dom 2 som aldrig annars används.
Jag är alltid förberedd för begravningar. mentalt. och fysiskt. men jag kan bli lika lätt förvånad för det. det blir jag. men jag är alltid beredd. dom undrar varför jag inte gråter. men det sparar jag till dom som förtjänar det. dom som garanterat har en plats längst fram och måste genomlida allas farväl. som om den ena är viktigare än den andras. jag ska inte säga ett ord, jag ska inte ge någon någon nickning. ingenting.
kort därefter äter vi alla smörgåstårta ändå, några dricker konjak och röker cigarr, trots dom aldrig annars gör det. dom har redan glömt allt. sen hälsar vi alla på fel person och går därifrån och tycker vi har gjort allt vi kan. speciellt när vi lägger till ett tomt och meningslöst "hör av dig om du behöver nått".
vad mer kan man göra?
Please shoot the elephant in the room, he is suffocating me.
Mitt humör matchar vädret. Det är grått, kvavt och jag kan inte andas. Det är en elefant i rummet och den ligger på mitt bröst. Och den jäveln vägrar kliva av. den blir bara tyngre, ju mer jag vrider och vänder. Den sitter kvar- orubblig.
Mina ögon svider fortfarande av allt salt. När jag inte tror jag har något kvar gråter jag det sista som går. Sen är jag inte ledsen. Aldrig mer, aldrig igen. Bara tom. Utholkad. Ett lugn infinner sig och allt blir till is. Förstenat och över. Allt hör till dåtid, och jag likaså.
Alla vägar pekar åt olika håll, de alla drar i mig. Jag står kvar på samma ställe, där jag grävt ner mig själv så djupt att jag inte längre ser någonting framför mig.
Någon pratar med mig, vars ord studsar av. Jag tänker på förr, hur allt var då. vad som har förändrats. Min frustration och ilska rinner av mig lika fort som den kastade sig över mig. Klorna släppte mig ur sitt grepp.
Jag svarar likgiltigt "inget" på frågan som ställdes. Överraskad reaktion då inget raseriutfall inträffade. Jag ser apatiskt in i väggen. jag lägger ner, lägger mig. jag inser just precis. jag inser det som jag alltid vetat. jag kan inget göra. jag har redan gjort allt.
Går från 100 till 0 på en kvarts sekund. jag ska aldrig gråta igen.
Mina ögon svider fortfarande av allt salt. När jag inte tror jag har något kvar gråter jag det sista som går. Sen är jag inte ledsen. Aldrig mer, aldrig igen. Bara tom. Utholkad. Ett lugn infinner sig och allt blir till is. Förstenat och över. Allt hör till dåtid, och jag likaså.
Alla vägar pekar åt olika håll, de alla drar i mig. Jag står kvar på samma ställe, där jag grävt ner mig själv så djupt att jag inte längre ser någonting framför mig.
Någon pratar med mig, vars ord studsar av. Jag tänker på förr, hur allt var då. vad som har förändrats. Min frustration och ilska rinner av mig lika fort som den kastade sig över mig. Klorna släppte mig ur sitt grepp.
Jag svarar likgiltigt "inget" på frågan som ställdes. Överraskad reaktion då inget raseriutfall inträffade. Jag ser apatiskt in i väggen. jag lägger ner, lägger mig. jag inser just precis. jag inser det som jag alltid vetat. jag kan inget göra. jag har redan gjort allt.
Går från 100 till 0 på en kvarts sekund. jag ska aldrig gråta igen.
don't even know my name
Jag andas in, och det känns som första gången
Vi ljög men vi sa att det var sant
Vi var aldrig kära i varandra men det känns likadant
Du säger jag skrämde bort dig
men du var aldrig här
jag undrar om det är lättare att falla med ena foten utanför
Du vill alltid samma sak
du vill ha det du förlorat
Vi ljög men vi sa att det var sant
Vi var aldrig kära i varandra men det känns likadant
Du säger jag skrämde bort dig
men du var aldrig här
jag undrar om det är lättare att falla med ena foten utanför
Du vill alltid samma sak
du vill ha det du förlorat
Förstör inga minnen
jag vet att jag döljer en sanning
att väntan inte leder någonstans.
jag vet vad som måste göras
ändå sitter jag kvar här.
i ett sista kapitel jag förälskat mig i
jag vet vad som måste göras
ändå ligger du kvar här
och jag hoppas du sover
jag vill inte spara min längtan
jag har tänkt men aldrig fått tala
så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls
du vill jag ska känna för något som aldrig varit mitt
du vill att jag ska falla för något som du har gjort till ditt
älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans
att väntan inte leder någonstans.
jag vet vad som måste göras
ändå sitter jag kvar här.
i ett sista kapitel jag förälskat mig i
jag vet vad som måste göras
ändå ligger du kvar här
och jag hoppas du sover
jag vill inte spara min längtan
jag har tänkt men aldrig fått tala
så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls
du vill jag ska känna för något som aldrig varit mitt
du vill att jag ska falla för något som du har gjort till ditt
älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans
Inte konstigt man vinglar till
Ska man kanske lägga in sig på rehab? Är Café Opera ett rehab, har jag varit där.
Jag tycker inte jag dricker speciellt mycket, är inte och "ränner" väsentligt mycket. Mina föräldrars favoritord. Ränner. Tappar fotfästet konstant och vet inte vem jag är eller vart jag ska. vart har jag varit?
Jag skyller på stilettklackarna, det är lättare om man inte minns.
Min reaktionsförmåga är noll, så det spelar ingen roll.
Man funderar över situationen, den sjävulska situationen. Som fortfarande är där, trots jag dödat den ett hundratal gånger i mina tankar. Jag försöker kväva den men den hänger sig kvar.
Orkar inte hänga med i spelet. Alla mina drag har ändå ingen betydelse, de spelar ingen roll- gör ingen skillnad. Har inga ess kvar att spela ut. Håller ändå kvar korten som fixerad. Smider nya planer, som kommer gå åt helvete vilket som. Allt som jag skulle akta mig för får jag kastat i ansiktet. Jag faller för den del, restan lämnar jag. Jag kanske kommer tillbaka. Vi skrattar hjärtligt åt alltsammans, vi lever nu och imorgon är en livstid här ifrån. Den bara gnager och skapar tvivlet som vi ständigt behöver trycka undan. Ge mig din integritet så kanske jag behåller den.
Det är svårt att försöka vidare, men för mig är det lättare. Att ge upp finns inte, även om jag vill.
Var snäll och ta mig hem
Jag tycker inte jag dricker speciellt mycket, är inte och "ränner" väsentligt mycket. Mina föräldrars favoritord. Ränner. Tappar fotfästet konstant och vet inte vem jag är eller vart jag ska. vart har jag varit?
Jag skyller på stilettklackarna, det är lättare om man inte minns.
Min reaktionsförmåga är noll, så det spelar ingen roll.
Man funderar över situationen, den sjävulska situationen. Som fortfarande är där, trots jag dödat den ett hundratal gånger i mina tankar. Jag försöker kväva den men den hänger sig kvar.
Orkar inte hänga med i spelet. Alla mina drag har ändå ingen betydelse, de spelar ingen roll- gör ingen skillnad. Har inga ess kvar att spela ut. Håller ändå kvar korten som fixerad. Smider nya planer, som kommer gå åt helvete vilket som. Allt som jag skulle akta mig för får jag kastat i ansiktet. Jag faller för den del, restan lämnar jag. Jag kanske kommer tillbaka. Vi skrattar hjärtligt åt alltsammans, vi lever nu och imorgon är en livstid här ifrån. Den bara gnager och skapar tvivlet som vi ständigt behöver trycka undan. Ge mig din integritet så kanske jag behåller den.
Det är svårt att försöka vidare, men för mig är det lättare. Att ge upp finns inte, även om jag vill.
Var snäll och ta mig hem
I lost it, and won nothing
My mind was yelling how angry I was
but my heart.... my heart
and just like that I lost my head
but my heart.... my heart
and just like that I lost my head
Jag skäms....
....för mitt föregående inlägg. Who am I to judge?
Jag klarar bara in av folk som snackar så mycket, konstant och hela tiden och om sig själva och HUR hemskt allt är. ni vet sånna där lyssna-på-mig-varje-sekund-du-får-kanppt-andas-så-du-inte-missar-någonting-utav-det-jag-berättar-för-dig människor.
Men människan har säkert råkat ut för allt detta, och mycket värre saker, så jag borde inte skrivit så. Inte alls. Jag var bara tvungen att skriva det för att lätta på mitt samvete, som jag inte förstår vart det kom ifrån.
Jag är en hemsk människa, men jag har aldrig sagt jag är bra heller.
Jag klarar bara in av folk som snackar så mycket, konstant och hela tiden och om sig själva och HUR hemskt allt är. ni vet sånna där lyssna-på-mig-varje-sekund-du-får-kanppt-andas-så-du-inte-missar-någonting-utav-det-jag-berättar-för-dig människor.
Men människan har säkert råkat ut för allt detta, och mycket värre saker, så jag borde inte skrivit så. Inte alls. Jag var bara tvungen att skriva det för att lätta på mitt samvete, som jag inte förstår vart det kom ifrån.
Jag är en hemsk människa, men jag har aldrig sagt jag är bra heller.
my bleeding ears
Hon kommer förbi och beklagar sig. Min öron blöder. Hon försöker övertyga oss alla, och inte minst sig själv med hög röst, hur hon absolut inte har någon som helst skuld i det som hänt, det som drabbat henne. Hennes situation. hur allt är förjävligt. Kan en människa klaga mer undrar jag. Hon brer på hans självgodhet dessutom när han berättar om alla han känner, och allt han "vet". Han vet inte ett skit, det är det som är det patetiska. Och hon är fylld av skuld, det är därför huvudsakligen hon sitter där hon sitter. Eget ansvar, ringer det någon klocka mån tro? Nehe inte det.
Min öron fortsätter blöda medan jag är tvungen och lyssna på allt detta skräp. Kan människan sluta någongång. Kan man spy upp mer skit......... det måste vara omöjligt!
Hon ser på mig länge och säger: "Jag ser direkt på människor hur dom är, jag känner det direkt, mina instinkter är aldrig fel"
Jag svarar inte förutom att se tillbaka.
Min blick betyder att det gör jag med. Och du snackar en massa skit.
Min öron fortsätter blöda medan jag är tvungen och lyssna på allt detta skräp. Kan människan sluta någongång. Kan man spy upp mer skit......... det måste vara omöjligt!
Hon ser på mig länge och säger: "Jag ser direkt på människor hur dom är, jag känner det direkt, mina instinkter är aldrig fel"
Jag svarar inte förutom att se tillbaka.
Min blick betyder att det gör jag med. Och du snackar en massa skit.
soon, soon i'll be leaving
mitt filter är försvunnet. jag kastade bort det tillsammans med mitt förnuft. jag säger allt jag vill, funderar inte en extra gång. jag kan fortsätta i evigheter. mina glansiga läppar spottar ut sig otäckheter. folk blir förfärande. jag känner mig för en gångs skull inte påverkad. påverkad av alkohol, lugnande medel, andras tankar, eller mina egna censureringar. jag säger det jag tycker, det jag vill, det jag tänker på. han tror han fått en blixt som slagit ner i huvudet på han, från en klarblå himmel. ingenting spelar roll längre, jag orkar inte med mina uppbyggda ramar, jag river dom alla på en millisekund. dom som tagit en halv livstid att bygga upp. jag sliter ner dom som om dom aldrig stått där. känner att jag vill springa ut tills jag inte kan ta ett steg till och skrika allt jag har. jag vill säga till alla som jag känner eller som jag bara kindpussas med i natten bland dom andra exakt vad jag tycker. jag skulle hånle medan jag gick ifrån alla gapande. ingenting spelar ju längre någon roll.
han blir så chockad att han inte har något svar, men jag provocerar fram ett som vanligt, gör att han försäger sig. ångrar allt, men inte jag, jag är helt okontrollerad men jag har allt under kontroll. en okontrollerad galning med stenkoll. en psykopat kanske. kanske det. jag ser på alla med en svart blick. dom har alla förått mig. inget är som jag trodde eller ville att det skulle vara. det är deras fel, och mitt eget. man får aldrig bli naiv eller lita på någon, då blir man huggen i ryggen. det vet ni väl om?
dom kallar mig cynisk, men jag ler genast mitt mest "uppriktiga" leende och dom blir alla lugna igen. dom tänker: hon är ju ändå som oss, ett ihåligt kindpussande skal som skrattar åt livet och går smärtfritt igenom det.
det tar tid att lära sig fasaden, men efter ett tag går det.
han blir så chockad att han inte har något svar, men jag provocerar fram ett som vanligt, gör att han försäger sig. ångrar allt, men inte jag, jag är helt okontrollerad men jag har allt under kontroll. en okontrollerad galning med stenkoll. en psykopat kanske. kanske det. jag ser på alla med en svart blick. dom har alla förått mig. inget är som jag trodde eller ville att det skulle vara. det är deras fel, och mitt eget. man får aldrig bli naiv eller lita på någon, då blir man huggen i ryggen. det vet ni väl om?
dom kallar mig cynisk, men jag ler genast mitt mest "uppriktiga" leende och dom blir alla lugna igen. dom tänker: hon är ju ändå som oss, ett ihåligt kindpussande skal som skrattar åt livet och går smärtfritt igenom det.
det tar tid att lära sig fasaden, men efter ett tag går det.
Den kom samma väg som du gick
Jag- den som alltid ska klara sig, kunna gå igenom vad som helst utan att ändra en min. Den som själv skapat bilden, vill vara den som alla anser vara självständig och oberoende.
Men när planerna lämnar mig, när min impulsiva sida gör uppror och kastar iväg allt som rimmar på struktur infinner sig friden, men bara för en stund. Sen är allt tillbaka. Ångesten över vad som är rätt. Över att bli lämnad. Speciellt över att förlora något jag inte ens har, och aldrig haft.
Jag lurar mig själv, alla andra lurar mig. Jag litar bara på mig- den som för mig bakom ljuset mer än någon annan. 
Jag vet inte vad som är ett beroende, en utfyllnad för något annat. jag kan ändå aldrig själv erkänna att det är ett beroende, då jag erkänner att jag inte är oberoende. Sådant borde ju ändå jag veta.
Allt faller och jag står kvar med mitt falska oberoende och min icke existerande självständighet.
Men är det inte så att om man själv tror på det, iallafall tillräckligt mycket och länge att det då blir sant?
Så jag intalar mig själv det ett tag till.
Orkar inte
Min lilla hjärna och mitt lilla ihopskrumpna hjärta arbetar på högvarv. Tar till dom små små lugnande så jag får någon ro. Min tripp till dom rosa molnen (som är falska, falskt falskt så det skriker om det! men ack så fantastiskt!) har påbörjats.
jag tror om man ignorerar saker tillräckligt mycket försvinner dom, till slut.
Min shrink är nog inte glad, men vad bryr jag mig om det, egentligen? hahahahahah.
kanske tog för många mg? jag verkar inte helt stabil, men när fan är jag det egentligen haha...
Känns konstigt att INTE dricka alkohol. har blivit fasligt mycket utgångar på senaste. jag gillar det. allt som jag kan ta till.
nu ska jag ta promenaaaaaad. känner mig tvingad. solen skiner utanför, jag är ju ändå svensk. o vi har ju, som ni redan vet, ett tvångsbehov av att vistas ute så fort solen skiner. gärna med brills ocksåååååå. det ska jag självklart ta med mig. att det är svinkallt ändp skiter vi i! en glass blir det kanske också.
nu ska jag träffa en killkompis som varit borta alldeles för länge
ni är sämst på att kommentera. bara så ni vet.
jag tror om man ignorerar saker tillräckligt mycket försvinner dom, till slut.
Min shrink är nog inte glad, men vad bryr jag mig om det, egentligen? hahahahahah.
kanske tog för många mg? jag verkar inte helt stabil, men när fan är jag det egentligen haha...
Känns konstigt att INTE dricka alkohol. har blivit fasligt mycket utgångar på senaste. jag gillar det. allt som jag kan ta till.
nu ska jag ta promenaaaaaad. känner mig tvingad. solen skiner utanför, jag är ju ändå svensk. o vi har ju, som ni redan vet, ett tvångsbehov av att vistas ute så fort solen skiner. gärna med brills ocksåååååå. det ska jag självklart ta med mig. att det är svinkallt ändp skiter vi i! en glass blir det kanske också.
nu ska jag träffa en killkompis som varit borta alldeles för länge
ni är sämst på att kommentera. bara så ni vet.
Break another heart, find another fool.
Det regnar. Det snöar. Det svider i själen. Men bara lite.
Jag förbannar alla. Har mord i blicken. Hatar alla men mest migsjälv. Så fort jag tittar över axeln åker jag dit. Som om jag aldrig lärt mig. Ger mig mentala örfilar.
Jag ser saker i syne. Tror jag? Jag kanske hallucinerar att jag ser saker i syne. Hur paranoid är man inte då. Neuvrosen går genom taket. Jag stirrar efter den. Vill be alla dra åt helvete, men jag ler artigt.
Ger mig någon en oförtjänt behandling av något slag avfyrar jag "om-blickar-kunde-döda-blicken" och personen ifrågasätter sin existens. Mår bättre för studen. En sekund, kanske två. Sen avtar den. Den jäveln.
Folk försöker trampa på mig, är det bara för jag är väluppfostrad? Dem går alltid lite för långt, och då är det ingen återvändo. Dom ångrar sig självfallet. Alltid, men jag förlåter ingen. Jag kan le artigt, trots käkarna gnisslar sammanbitet mot varandra (det är sant), men jag kan inte förlåta. Gör jag det ändå (även jag är ett undantag) glömmer jag inte. Kanske är synd.
Man kanske skulle ta och bli ett lyckligt fån som låter alla trampa på en bara för man inte bryr sig för man är så sablans lycklig! Jag skulle förlåta alla, glömma alla bekymmer, gå vidare från allt och alla. Det kan jag. Men då är jag ett skal. Ett skalbaggeskal. Det är mitt favoritord: skalbaggeskal.
Jag fick ett smärre utbrott vid luchtid idag. Han bredvid mig kollade lite för länge när jag pratade lite för högt. Han var lite för nära på att åka på en rak höger, eller vänster. Han hade en alldeles för ful lila tröja också. Jävla tönt.
Jag sa i mitt utbrott att jag ska sluta le artigt mot folk som inte förtjänar det. Min själ kryper ur mitt skalbaggeskal då och kräks på mig varje gång jag gör det. Det sägs att man använder fler muskler i ansiktet när man är sur än när man ler. Det vet jag inte stämmer på mig.
Jag är okontrollerad. Mitt skal krackelerar. Jag ska återta det imorrn.
I'm waiting for someone to give me a diagnos
Är det inte konstigt att så fort man vänder sig om knackar någon en i ryggen. Är inte det, och kommer inte det alltid att vara ett mysterium.
Efter alla festligheter och stress och onödig dramatik har det tagit ut sin rätt på min stackars hälsa som ändå höll ut länge. Jag låter 60 år äldre än vad jag är. Mitt inre känns dock som det levt i 1000 år. Det åker ständigt på samma smällar att det har slutat att bry sig. nästan. Det mesta går min väg, mycket som har underlättats. Jag borde vara glad och nöjd. Men att vara eller något man borde har aldrig varit för mig.
Och jag ställer mig fortfarande frågan vad jag gör här, fast jag inte borde.
Efter alla festligheter och stress och onödig dramatik har det tagit ut sin rätt på min stackars hälsa som ändå höll ut länge. Jag låter 60 år äldre än vad jag är. Mitt inre känns dock som det levt i 1000 år. Det åker ständigt på samma smällar att det har slutat att bry sig. nästan. Det mesta går min väg, mycket som har underlättats. Jag borde vara glad och nöjd. Men att vara eller något man borde har aldrig varit för mig.
Och jag ställer mig fortfarande frågan vad jag gör här, fast jag inte borde.
