vixxen

Imorgon åker jag till mitt egna rehab. ute i skogen. utan en droppe alkohol. fast det kommer det att bli ändå. Jag kan inte vänta tills jag kommit ner dit. och samtidigt kan jag redan nu känna känslan av välbehag när jag satt mig på tåget för att resa tillbaka till stockholm. Som om lugnet infinner sig. lika snabbt som det försvann.

det är splittrat och jag trivs och vantrivs på båda ställena, på båda mina hem. jag känner mig lika hemma och lika missplacerad.



Det är underbart att slippa storstaden, alla som drar i en och den stress som på något sätt ändå alltid vilar över en. men jag kan inte leva utan den. på samma sätt som jag gör allt för att komma ifrån den måste jag alltid komma tillbaka snart igen. avsaknad av stress och planering gör mig utan kontroll och det är fruktansvärt.

så trots jag älskar att känna lugnet omkring mig så vet jag att jag kommer vara ännu lugnare när jag ska tillbaka till stressen - hem. väl hemma lär jag längta tillbaka, splittrad som man är.