vixxen

Det regnar. Det snöar. Det svider i själen. Men bara lite.
Jag förbannar alla. Har mord i blicken. Hatar alla men mest migsjälv. Så fort jag tittar över axeln åker jag dit. Som om jag aldrig lärt mig. Ger mig mentala örfilar.

Jag ser saker i syne. Tror jag? Jag kanske hallucinerar att jag ser saker i syne. Hur paranoid är man inte då. Neuvrosen går genom taket. Jag stirrar efter den. Vill be alla dra åt helvete, men jag ler artigt.
Ger mig någon en oförtjänt behandling av något slag avfyrar jag "om-blickar-kunde-döda-blicken" och personen ifrågasätter sin existens. Mår bättre för studen. En sekund, kanske två. Sen avtar den. Den jäveln.

Folk försöker trampa på mig, är det bara för jag är väluppfostrad? Dem går alltid lite för långt, och då är det ingen återvändo. Dom ångrar sig självfallet. Alltid, men jag förlåter ingen. Jag kan le artigt, trots käkarna gnisslar sammanbitet mot varandra (det är sant), men jag kan inte förlåta. Gör jag det ändå (även jag är ett undantag) glömmer jag inte. Kanske är synd.

Man kanske skulle ta och bli ett lyckligt fån som låter alla trampa på en bara för man inte bryr sig för man är så sablans lycklig! Jag skulle förlåta alla, glömma alla bekymmer, gå vidare från allt och alla. Det kan jag. Men då är jag ett skal. Ett skalbaggeskal. Det är mitt favoritord: skalbaggeskal.

Jag fick ett smärre utbrott vid luchtid idag. Han bredvid mig kollade lite för länge när jag pratade lite för högt. Han var lite för nära på att åka på en rak höger, eller vänster. Han hade en alldeles för ful lila tröja också. Jävla tönt.

Jag sa i mitt utbrott att jag ska sluta le artigt mot folk som inte förtjänar det. Min själ kryper ur mitt skalbaggeskal då och kräks på mig varje gång jag gör det. Det sägs att man använder fler muskler i ansiktet när man är sur än när man ler. Det vet jag inte stämmer på mig.

Jag är okontrollerad. Mitt skal krackelerar. Jag ska återta det imorrn.