I lost it, and won nothing
but my heart.... my heart
and just like that I lost my head
Jag skäms....
Jag klarar bara in av folk som snackar så mycket, konstant och hela tiden och om sig själva och HUR hemskt allt är. ni vet sånna där lyssna-på-mig-varje-sekund-du-får-kanppt-andas-så-du-inte-missar-någonting-utav-det-jag-berättar-för-dig människor.
Men människan har säkert råkat ut för allt detta, och mycket värre saker, så jag borde inte skrivit så. Inte alls. Jag var bara tvungen att skriva det för att lätta på mitt samvete, som jag inte förstår vart det kom ifrån.
Jag är en hemsk människa, men jag har aldrig sagt jag är bra heller.
my bleeding ears
Min öron fortsätter blöda medan jag är tvungen och lyssna på allt detta skräp. Kan människan sluta någongång. Kan man spy upp mer skit......... det måste vara omöjligt!
Hon ser på mig länge och säger: "Jag ser direkt på människor hur dom är, jag känner det direkt, mina instinkter är aldrig fel"
Jag svarar inte förutom att se tillbaka.
Min blick betyder att det gör jag med. Och du snackar en massa skit.
soon, soon i'll be leaving
han blir så chockad att han inte har något svar, men jag provocerar fram ett som vanligt, gör att han försäger sig. ångrar allt, men inte jag, jag är helt okontrollerad men jag har allt under kontroll. en okontrollerad galning med stenkoll. en psykopat kanske. kanske det. jag ser på alla med en svart blick. dom har alla förått mig. inget är som jag trodde eller ville att det skulle vara. det är deras fel, och mitt eget. man får aldrig bli naiv eller lita på någon, då blir man huggen i ryggen. det vet ni väl om?
dom kallar mig cynisk, men jag ler genast mitt mest "uppriktiga" leende och dom blir alla lugna igen. dom tänker: hon är ju ändå som oss, ett ihåligt kindpussande skal som skrattar åt livet och går smärtfritt igenom det.
det tar tid att lära sig fasaden, men efter ett tag går det.
Den kom samma väg som du gick
Jag- den som alltid ska klara sig, kunna gå igenom vad som helst utan att ändra en min. Den som själv skapat bilden, vill vara den som alla anser vara självständig och oberoende.
Men när planerna lämnar mig, när min impulsiva sida gör uppror och kastar iväg allt som rimmar på struktur infinner sig friden, men bara för en stund. Sen är allt tillbaka. Ångesten över vad som är rätt. Över att bli lämnad. Speciellt över att förlora något jag inte ens har, och aldrig haft.
Jag lurar mig själv, alla andra lurar mig. Jag litar bara på mig- den som för mig bakom ljuset mer än någon annan.
Jag vet inte vad som är ett beroende, en utfyllnad för något annat. jag kan ändå aldrig själv erkänna att det är ett beroende, då jag erkänner att jag inte är oberoende. Sådant borde ju ändå jag veta.
Allt faller och jag står kvar med mitt falska oberoende och min icke existerande självständighet.
Men är det inte så att om man själv tror på det, iallafall tillräckligt mycket och länge att det då blir sant?
Så jag intalar mig själv det ett tag till.