vixxen

mitt filter är försvunnet. jag kastade bort det tillsammans med mitt förnuft. jag säger allt jag vill, funderar inte en extra gång. jag kan fortsätta i evigheter. mina glansiga läppar spottar ut sig otäckheter. folk blir förfärande. jag känner mig för en gångs skull inte påverkad. påverkad av alkohol, lugnande medel, andras tankar, eller mina egna censureringar. jag säger det jag tycker, det jag vill, det jag tänker på. han tror han fått en blixt som slagit ner i huvudet på han, från en klarblå himmel. ingenting spelar roll längre, jag orkar inte med mina uppbyggda ramar, jag river dom alla på en millisekund. dom som tagit en halv livstid att bygga upp. jag sliter ner dom som om dom aldrig stått där. känner att jag vill springa ut tills jag inte kan ta ett steg till och skrika allt jag har. jag vill säga till alla som jag känner eller som jag bara kindpussas med i natten bland dom andra exakt vad jag tycker. jag skulle hånle medan jag gick ifrån alla gapande. ingenting spelar ju längre någon roll.

han blir så chockad att han inte har något svar, men jag provocerar fram ett som vanligt, gör att han försäger sig. ångrar allt, men inte jag, jag är helt okontrollerad men jag har allt under kontroll. en okontrollerad galning med stenkoll. en psykopat kanske. kanske det. jag ser på alla med en svart blick. dom har alla förått mig. inget är som jag trodde eller ville att det skulle vara. det är deras fel, och mitt eget. man får aldrig bli naiv eller lita på någon, då blir man huggen i ryggen. det vet ni väl om?

dom kallar mig cynisk, men jag ler genast mitt mest "uppriktiga" leende och dom blir alla lugna igen. dom tänker: hon är ju ändå som oss, ett ihåligt kindpussande skal som skrattar åt livet och går smärtfritt igenom det.

det tar tid att lära sig fasaden, men efter ett tag går det.