vixxen

Jag känner mig verbalt våldtagen. Hur vågar han.
Mina glansiga läppar kan spotta ur sig det värsta man kan tänka sig. Trots det svider så håller jag tillbaka. Kokar inombords istället. Lugnar ner mig något och svarar mer samlat.

Jag känner mig förföljd. Har blivit paranoid. Alla glor. Vad vill dom mig? Jag har full koll. Eller har jag just inte det? Jag vet någon vill mig något, eller är det bara jag som är självcentrerad. 

Jag älskar aldrig någon fullt ut. Inte helt och hållet. Jag blir aldrig nöjd, men det är ok.

Alla trängs från alla håll. Dom skriker och drar i mig. Ju mer dom ropar och närmare dom kommer desto mer backar jag. Vill avlägsna mig helt och hållet. Håller för öronen för att inte höra och blundar för att slippa se men dom jävlarna är i mitt huvud.

Nära och ytliga, gamla och nya pratar och talar, gestikulerar. Skrattar och förklarar. Jag nickar förstående. Jag kramas och skrattar lika hjärtligt som dom. Jag är precis som alla andra. Ibland hör jag inte vad dom säger, jag koncentrerar mig, jag fokuserar men jag är inte där, trots jag är så närvarande. Jag försöker lyssna, förstå, men jag kan inte höra.

Jag dansar över världen, jag är precis där jag vill. Jag är precis där dom vill. Där andra vill vara. Där andra vill jag ska vara. Jag tror jag är fri, men jag är instängd i det jag tror mig veta. vad är det jag vet? Vad är det jag tror? vad tror jag att jag vet? jag slutar snurra och musiken tystnar. Ingen finns kvar.

Alla dom är här. Ibland ler jag inte, när jag tror ingen ser. jag hatar dom som kommenterar det. Vem vill flina dygnet runt. kanske dom som ska kindpussa sig genom världen. jag är som dom. Men helt tvärtom. När jag har flest omkring mig, som mest ljud, mest att göra. När det blir tyst inser jag hur ensamt det är. Jag låtsats som ingenting och kväver ihjäl den.