Den kom samma väg som du gick
Jag- den som alltid ska klara sig, kunna gå igenom vad som helst utan att ändra en min. Den som själv skapat bilden, vill vara den som alla anser vara självständig och oberoende.
Men när planerna lämnar mig, när min impulsiva sida gör uppror och kastar iväg allt som rimmar på struktur infinner sig friden, men bara för en stund. Sen är allt tillbaka. Ångesten över vad som är rätt. Över att bli lämnad. Speciellt över att förlora något jag inte ens har, och aldrig haft.
Jag lurar mig själv, alla andra lurar mig. Jag litar bara på mig- den som för mig bakom ljuset mer än någon annan. 
Jag vet inte vad som är ett beroende, en utfyllnad för något annat. jag kan ändå aldrig själv erkänna att det är ett beroende, då jag erkänner att jag inte är oberoende. Sådant borde ju ändå jag veta.
Allt faller och jag står kvar med mitt falska oberoende och min icke existerande självständighet.
Men är det inte så att om man själv tror på det, iallafall tillräckligt mycket och länge att det då blir sant?
Så jag intalar mig själv det ett tag till.
