vixxen

Börjar genst tänka på begravningen. Hur den kommer vara, vilka kommer vara där. vart ska jag sitta. antagligen längst fram. men jag gillar att sitta längre bak, ifred. längst fram har jag suttit för ofta. dock bara en gång. men jag vill aldrig göra det igen. alla sorgsna blickar, till en själv och kistan. några "jag är hemskt ledsen" nickningar. och man får genomlida allas farväl till den som ligger i kistan. alla är förstörda och alla som passerar vill att man själv ska vara den som är mest förstörd. gråter mest hysteriskt. känns alltid mycket påtvingat. jag slår mig själv varje gång över att jag inte har nått dramatiskt nät för ansiktet och en gigantisk hatt. så ingen ser hur mycket jag grinar eller inte. låt mig vara ifred. jag vill inte ha er stirrandes på mig.

Nu ska jag sitta längre bak, om det inte sårar någon. jag börjar fundera vad jag ska ha på mig. jag har ju mina begravningsklänningar i min garderob som enbart är tillägnad för mina klänningar. 2 stycken trängs med alla mina glittriga, silkiga partystasser. Dom 2 som aldrig annars används.

Jag är alltid förberedd för begravningar. mentalt. och fysiskt. men jag kan bli lika lätt förvånad för det. det blir jag. men jag är alltid beredd. dom undrar varför jag inte gråter. men det sparar jag till dom som förtjänar det. dom som garanterat har en plats längst fram och måste genomlida allas farväl. som om den ena är viktigare än den andras. jag ska inte säga ett ord, jag ska inte ge någon någon nickning. ingenting.



kort därefter äter vi alla smörgåstårta ändå, några dricker konjak och röker cigarr, trots dom aldrig annars gör det. dom har redan glömt allt. sen hälsar vi alla på fel person och går därifrån och tycker vi har gjort allt vi kan. speciellt när vi lägger till ett tomt och meningslöst "hör av dig om du behöver nått".

vad mer kan man göra?