vixxen

Hon kommer förbi och beklagar sig. Min öron blöder. Hon försöker övertyga oss alla, och inte minst sig själv med hög röst, hur hon absolut inte har någon som helst skuld i det som hänt, det som drabbat henne. Hennes situation. hur allt är förjävligt. Kan en människa klaga mer undrar jag. Hon brer på hans självgodhet dessutom när han berättar om alla han känner, och allt han "vet". Han vet inte ett skit, det är det som är det patetiska. Och hon är fylld av skuld, det är därför huvudsakligen hon sitter där hon sitter. Eget ansvar, ringer det någon klocka mån tro? Nehe inte det.
Min öron fortsätter blöda medan jag är tvungen och lyssna på allt detta skräp. Kan människan sluta någongång. Kan man spy upp mer skit......... det måste vara omöjligt!

Hon ser på mig länge och säger: "Jag ser direkt på människor hur dom är, jag känner det direkt, mina instinkter är aldrig fel"

Jag svarar inte förutom att se tillbaka.
Min blick betyder att det gör jag med. Och du snackar en massa skit.