vixxen

Mitt humör matchar vädret. Det är grått, kvavt och jag kan inte andas. Det är en elefant i rummet och den ligger på mitt bröst. Och den jäveln vägrar kliva av. den blir bara tyngre, ju mer jag vrider och vänder. Den sitter kvar- orubblig.

Mina ögon svider fortfarande av allt salt. När jag inte tror jag har något kvar gråter jag det sista som går. Sen är jag inte ledsen. Aldrig mer, aldrig igen. Bara tom. Utholkad. Ett lugn infinner sig och allt blir till is. Förstenat och över. Allt hör till dåtid, och jag likaså.

Alla vägar pekar åt olika håll, de alla drar i mig. Jag står kvar på samma ställe, där jag grävt ner mig själv så djupt att jag inte längre ser någonting framför mig.

Någon pratar med mig, vars ord studsar av. Jag tänker på förr, hur allt var då. vad som har förändrats. Min frustration och ilska rinner av mig lika fort som den kastade sig över mig. Klorna släppte mig ur sitt grepp.

Jag svarar likgiltigt "inget" på frågan som ställdes. Överraskad reaktion då inget raseriutfall inträffade. Jag ser apatiskt in i väggen. jag lägger ner, lägger mig. jag inser just precis. jag inser det som jag alltid vetat. jag kan inget göra. jag har redan gjort allt.

Går från 100 till 0 på en kvarts sekund. jag ska aldrig gråta igen.