vixxen

Imorgon åker jag till mitt egna rehab. ute i skogen. utan en droppe alkohol. fast det kommer det att bli ändå. Jag kan inte vänta tills jag kommit ner dit. och samtidigt kan jag redan nu känna känslan av välbehag när jag satt mig på tåget för att resa tillbaka till stockholm. Som om lugnet infinner sig. lika snabbt som det försvann.

det är splittrat och jag trivs och vantrivs på båda ställena, på båda mina hem. jag känner mig lika hemma och lika missplacerad.



Det är underbart att slippa storstaden, alla som drar i en och den stress som på något sätt ändå alltid vilar över en. men jag kan inte leva utan den. på samma sätt som jag gör allt för att komma ifrån den måste jag alltid komma tillbaka snart igen. avsaknad av stress och planering gör mig utan kontroll och det är fruktansvärt.

så trots jag älskar att känna lugnet omkring mig så vet jag att jag kommer vara ännu lugnare när jag ska tillbaka till stressen - hem. väl hemma lär jag längta tillbaka, splittrad som man är.

Börjar genst tänka på begravningen. Hur den kommer vara, vilka kommer vara där. vart ska jag sitta. antagligen längst fram. men jag gillar att sitta längre bak, ifred. längst fram har jag suttit för ofta. dock bara en gång. men jag vill aldrig göra det igen. alla sorgsna blickar, till en själv och kistan. några "jag är hemskt ledsen" nickningar. och man får genomlida allas farväl till den som ligger i kistan. alla är förstörda och alla som passerar vill att man själv ska vara den som är mest förstörd. gråter mest hysteriskt. känns alltid mycket påtvingat. jag slår mig själv varje gång över att jag inte har nått dramatiskt nät för ansiktet och en gigantisk hatt. så ingen ser hur mycket jag grinar eller inte. låt mig vara ifred. jag vill inte ha er stirrandes på mig.

Nu ska jag sitta längre bak, om det inte sårar någon. jag börjar fundera vad jag ska ha på mig. jag har ju mina begravningsklänningar i min garderob som enbart är tillägnad för mina klänningar. 2 stycken trängs med alla mina glittriga, silkiga partystasser. Dom 2 som aldrig annars används.

Jag är alltid förberedd för begravningar. mentalt. och fysiskt. men jag kan bli lika lätt förvånad för det. det blir jag. men jag är alltid beredd. dom undrar varför jag inte gråter. men det sparar jag till dom som förtjänar det. dom som garanterat har en plats längst fram och måste genomlida allas farväl. som om den ena är viktigare än den andras. jag ska inte säga ett ord, jag ska inte ge någon någon nickning. ingenting.



kort därefter äter vi alla smörgåstårta ändå, några dricker konjak och röker cigarr, trots dom aldrig annars gör det. dom har redan glömt allt. sen hälsar vi alla på fel person och går därifrån och tycker vi har gjort allt vi kan. speciellt när vi lägger till ett tomt och meningslöst "hör av dig om du behöver nått".

vad mer kan man göra?

Mitt humör matchar vädret. Det är grått, kvavt och jag kan inte andas. Det är en elefant i rummet och den ligger på mitt bröst. Och den jäveln vägrar kliva av. den blir bara tyngre, ju mer jag vrider och vänder. Den sitter kvar- orubblig.

Mina ögon svider fortfarande av allt salt. När jag inte tror jag har något kvar gråter jag det sista som går. Sen är jag inte ledsen. Aldrig mer, aldrig igen. Bara tom. Utholkad. Ett lugn infinner sig och allt blir till is. Förstenat och över. Allt hör till dåtid, och jag likaså.

Alla vägar pekar åt olika håll, de alla drar i mig. Jag står kvar på samma ställe, där jag grävt ner mig själv så djupt att jag inte längre ser någonting framför mig.

Någon pratar med mig, vars ord studsar av. Jag tänker på förr, hur allt var då. vad som har förändrats. Min frustration och ilska rinner av mig lika fort som den kastade sig över mig. Klorna släppte mig ur sitt grepp.

Jag svarar likgiltigt "inget" på frågan som ställdes. Överraskad reaktion då inget raseriutfall inträffade. Jag ser apatiskt in i väggen. jag lägger ner, lägger mig. jag inser just precis. jag inser det som jag alltid vetat. jag kan inget göra. jag har redan gjort allt.

Går från 100 till 0 på en kvarts sekund. jag ska aldrig gråta igen.

Jag andas in, och det känns som första gången
Vi ljög men vi sa att det var sant
Vi var aldrig kära i varandra men det känns likadant
Du säger jag skrämde bort dig
men du var aldrig här
jag undrar om det är lättare att falla med ena foten utanför
Du vill alltid samma sak
du vill ha det du förlorat

jag vet att jag döljer en sanning
att väntan inte leder någonstans.

jag vet vad som måste göras
ändå sitter jag kvar här.
i ett sista kapitel jag förälskat mig i

jag vet vad som måste göras
ändå ligger du kvar här
och jag hoppas du sover

jag vill inte spara min längtan
jag har tänkt men aldrig fått tala
så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls

du vill jag ska känna för något som aldrig varit mitt
du vill att jag ska falla för något som du har gjort till ditt

älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans

Ska man kanske lägga in sig på rehab? Är Café Opera ett rehab, har jag varit där.
Jag tycker inte jag dricker speciellt mycket, är inte och "ränner" väsentligt mycket. Mina föräldrars favoritord. Ränner. Tappar fotfästet konstant och vet inte vem jag är eller vart jag ska. vart har jag varit?
Jag skyller på stilettklackarna, det är lättare om man inte minns.



Min reaktionsförmåga är noll, så det spelar ingen roll.
Man funderar över situationen, den sjävulska situationen. Som fortfarande är där, trots jag dödat den ett hundratal gånger i mina tankar. Jag försöker kväva den men den hänger sig kvar.
Orkar inte hänga med i spelet. Alla mina drag har ändå ingen betydelse, de spelar ingen roll- gör ingen skillnad. Har inga ess kvar att spela ut. Håller ändå kvar korten som fixerad. Smider nya planer, som kommer gå åt helvete vilket som. Allt som jag skulle akta mig för får jag kastat i ansiktet. Jag faller för den del, restan lämnar jag. Jag kanske kommer tillbaka. Vi skrattar hjärtligt åt alltsammans, vi lever nu och imorgon är en livstid här ifrån. Den bara gnager och skapar tvivlet som vi ständigt behöver trycka undan. Ge mig din integritet så kanske jag behåller den.

Det är svårt att försöka vidare, men för mig är det lättare. Att ge upp finns inte, även om jag vill.

Var snäll och ta mig hem