vixxen

Jag har känt mig alldeles tom och ihålig sen jag kom hem. Antagligen bara vanlig seperationsångest från den sköna vardagen vi haft i Marocko men all-inclusive på hotellet och underbara människor omkring oss och massor av sol och bad. Men efter "samtal" med Han, promenaden till tunnelbanan där man det första man blir påhoppad av en drös av sl-vakter. Folk går för långsamt eller för snabbt, går för nära eller för långt bort. Är i vägen, stör, är otrevliga eller alldeles tysta. Säg nått. Tystnaden är öronbedövande. Tanken jag har haft i huvudet kan jag inte få ur bara gnager mer och mer ju mer jag försöker pressa iväg den, eller klämma ihjäl den. Den försvinner inte, den växer sig bara större ju mer jag kväver den. Jag ville som liten flytta från Sverige, troligtvis som de allra flesta, men sen försvann det mer och mer för min del. Jag har aldrig känt det behovet av att flytta ifrån Sverige. Jag har tyckt mig ha så mycket här, som jag inte kan lämna. Men nu tillsammans med den här resan och att jag samtidigt läst "Veronika bestämmer sig för att dö" känns allting bara uppochner. Jag har min familj, mina vänner, skola och jobb. Men jag känner att jag måste passa på att åka härifrån, innan jag "fastnar" här. Jag känner ingen anledning till att stanna egentligen. jag är förvirrad. Min Han känns avlägsen och det verkar ju som det kvittar om jag ens bor i Sverige eller inte för hans del. Efter vårt korta samtal idag kände jag ingenting förutom en saknad av någonting som inte existerar.

Jag vet inte. Känns som jag tillslut fått något slängt i ansiktet som en fet käftsmäll som fått mig att tänka till och se upp från mina inbitna rutiner. Gör jag rätt? Ska det vara såhär? Vad ska jag göra istället? Jag har satt mig på ett spår och vägrat se åt sidorna medans jag bara åkt på vägen. men nu ser jag upp, vad jag passerar på vägen. Det känns som jag passerar för mycket, och för vad? Är det värt det?

Jag vet inte.

Lägg dig ner kära syster. Jag vet vad som måste ske. Jag tror stenhårt på din plan.
Så blev jag expert på att vänta själv
Man vänjer sig snabbt, man väntar på nån
Du landade alltid hårt, du var nog alltid sjuk.

Min syster har fallit isär igen. Hon gör precis som jag och stänger alla ute. jag reagerar genom att bli arg. "Hur kan man göra så?" Får alla på min sida. Tror jag står över dom som vanligt. Fast jag skulle göra precis likadant. Ibland ser jag det och ibland inte. Jag lägger på luren och funderar i en millisekund innan jag släpper det. Går vidare. Min hjärna sållar ut det onödiga. Det onödiga som är livsviktigt. Jag bryr mig inte. Min empati är bortblåst. Hur kan man bry sig om någon som stänger ut en?

Varför är jag ens intresserad? Ställde jag nyss en fråga? Spelade jag eller var det ett spår av omtänksamhet. Hälsar att jag "finns där". Snälla ring inte. Jag har inte tid. Ingen lust. Jag vill inte. Räcker inte det? varför bry sig om någon som själv inte vill. Jag ser mig själv så väl, men ändå absolut inte.

Jag hoppas innerligt att folk i min närhet är inget av hur jag själv är.

Visste ni att man älskar färre och färre saker ju äldre man blir. det vet jag inte om det stämmer på alla. Men på mig gör det nog det. Tänk vad lite jag kommer älska när jag är i medelåldern. Det finns i stort sätt inget eller ingen man inte kan klara sig utan. Eller det finns ingen. Alla kan ersättas, på ett eller annat sätt. Det vet vi redan. Men slutar man någonsin älska någon? Ja. Du kanske håller kvar och älskar illusionen du själv målat upp. Men det sanna, det verkliga, kan du sluta älska. Det känns ganska bra. Men fortfarande skrämmande. Tänk att det du inte kan släppa på något sätt, vad du än gör, finns inte på riktigt. det är ju en illusion. Du älskar det som inte existerar. hur kan man då släppa det? Du kommer aldrig bli tillfredställd iallafall. Det finns ju inte.

Och du kan inte bli sviken av det som inte finns.
Ibland vet man nog inte vad som är verkligt och inte.


det blir bara grått.

Hej. ledsen för dålig uppdatering. I helgen började jag blir mer och mer förskyld så stannade hemma och var hemma hos F på lördagen och kollade på melodifestivalen, drack vin och åt kex med ost och annat smarrigt och taggade inför Kent-konserten på söndagen genom att lyssna på (fel ÅRS...) konsert spellista. På söndagen var vi som sagt på Kent konserten och trots jag var lite orolig att dom inte skulle vara lika bra eftersom det var sista speldagen i stockholm. Men jag hörde att det var deras bästa konsert på söndagen och den var helt sjukt bra. Jag tycker även dom spelade dom bästa låtarna på söndagen också, mycket mer av dom äldre låtarna som är så extremt bra. Aaaaaahhh vill gå igen! haha.

Igår var jag tvungen att gå till skolan för att gå igenom min grupps projektarbeta och gå på möte med handledarna. Jag mådde ganska dåligt och längtade tills jag fick komma hem och lägga mig.
Jag sov några timmar när jag kom hem och pratade lite med Han. jag mådde lite bättre sen mot kvällen så jag åkte hem till Han där vi kollade på film (room 1408 eller vad den hette) och sov där sen.

Idag har jag inte gjort så mycket. Lyssnat på en massa Kent-låtar och så. SEN fick jag reda på resultatet från företagsekonomi tentan. Jag klarade det!!!! Det förväntade jag mig inte faktiskt. Blev så himla glad.



Nu ska jag ta och dricka lite te och fortsätta kolla på "dating in the dark". Verkar rätt kul. men trodde det skulle vara lite råare som de utländska versionerna. Där dom slänger in 75-åriga gubbar som ser ut som en föråldrad Legolas med bröstvårte-piercings (jag var kär i legolas förut så detta menar jag verkligen inte i positiv mening)Menmen, vi i Sverige ska ha en snällare version, mesigt ;)

PUSSSS//V