vixxen

Jag vill gå tillbaka drygt 2 år och ta om det där samtalet. Inte vara så stressad. Vad kunde vara så viktigt, som inte kunde vänta. Och ändå ansåg jag mig vara ovanligt tålmodig. Han var så ovanligt pratglad och glad i allmännhet, dom sa det var medicinerna men det vet jag inte. Jag kommer inte ihåg något av det han sa förutom att hans vän gillade en viss maträtt som han brukade laga. En sådan idiotisk sak att komma ihåg. Varför just det. Av allt jag kan komma ihåg. Min hjärna har raderat allt annat, förutom just det. Detdetdetdetdetdet. Jag spelar upp den meningen i mitt huvud om och om igen. Som om den skulle ge mig något. Jag känner bara en avsky mot migsjälv. Att jag bara kommer ihåg det. varför? Och varför kunde jag inte pratat lite längre? Varför kunde jag inte struntat i alla idiotiska saker jag gjort istället för att prata med han. Hur dum får man va.
Direkt efter det där sista samtalet slängde jag bort alla negativa tankar. Klämde ihjäl dom. Min mamma var så orolig. Men det var hon ju jämt tänkte jag. "Det ordnar sig? vad är problemet?". Jag brydde mig inte. Jag orkade inte bry mig. Det skulle ju ordna sig, det hade jag ju sagt till alla och migsjälv. Men det är klart det inte ordnade sig. Och tänker fortfarande inte på det. jag undviker det så mycket som jag kan. Vägrar acceptera. Lever vidare utan att tänka på det.

Men när jag skulle ge allt för att få prata med han igen. Och lyssna till varje ord. Memorera allt som sägs. Det är då det blir påtagligt. Han har tillochmed övergett mig i mina drömmar. Han finns inte där längre. Det är ihåligt. Något har slitit ut något och gav aldrig mig det tillbaka igen. Och jag förstår inte hur jag skulle kunna klara mig om jag inte stängde ute allt.