not here
-"Tänk på det värsta som kan hända" -"Det värsta som har hänt" -"Tänk dig att du är helt ensam, alla har lämnat dig, förstår du? ingen är kvar." Han synar mig igen. Väntar på en reaktion. En panikattack, eller helst ett hysteriskt gråtanfall.
-"Hur känner du dig?" frågar han
-"Jag känner ingenting."
-"Känner du ingenting?" -"Tänk att det värsta du kan tänka dig inträffar, och du känner ingenting?"
-"Jo, det är jobbigt..." ljuger jag.
Shrinken blir lättad, inte för det syns på honom men jag ser igenom honom. Jag analyserar han lika bra som han mig. Skillnaden är att jag inte pluggat till psykolog på heltid i 7 år.
-"På vilken skala ligger du? Hur jobbigt är det just nu?" (10 är värst och 0 ingenting)
-"Det är nog.... en 7a" ljuger jag igen.
-"Försök släpp ut det" -"Hur känner du dig?"
Han väntar på min panikattack eller gråtanfall. Men inget händer. Stackarn, han hade väl hoppats på en mirakulöst genombrott.
Han konstaterar att jag har svårt att släppa fram det jag känner. jag stänger in det och låter det äta upp mig innefrån och ut.
Berätta något jag inte vet. Använd din 7åriga utbildning. Chockera mig, ge mig en diagnos. jag ser sammanbitet på han. Han ser tillbaka. Ingen säger något. Jag berättar aldrig allting. Hur han än försöker lirka ut saker ur mig. Jag lämnar någon detalj ute. Får han mig att gråta är jag rädd att jag aldrig kan sluta.
jag har läst igenom flera inlägg...helt stum. det händer så mkt med mig när jag läser dig. ibland önskar jag att man pratade mer om sånt här. hur jävla ensam man är i ett rum fullt av människor istället för att bara kindpussa dem och komplimera varandra för nya väskan eller zara fyndet. jag är så trött på att spela spelet. samtidigt är det det jag gör bäst. tack för att du finns där ute i cyber babe:)
tack, va fint sagt. kan bara säga detsamma, verkligen, älskar det du skriver.
Håller med. det är så stor fokus på yta och oväsentliga saker. självklart gör man det själv också men på de flesta verkar det som om det inte finns något mer än det där yttersta. Och man känner sig som den mest ensamna människan trots det kryllar av människor runt en.
Du säger precis så som jag är, helt sjukt. hatar att göra det, men man gör det så bra.
Tack själv! puss darling
