vixxen

Igår kväll var det ett event med skolan på cafeet. Mycket trevligt. På dagen struntade jag att gå på lektionerna och träffade Han. och även min shrink. han kluddrade på sin tavla och beskrev hur jag ska låta det som är jobbigt stanna kvar och inte ignorera det eller begrava det, som allt annat. det är bra tydligen, långsiktigt. Det känns lite motsträvigt. Men okej.

Visst, säger jag och struntar i allt jag lovat. Jag vet jag kommer göra det så fort jag lämnat byggnaden. Ett hopplöst fall. Min karaktär är oacceptabel. "Jag ska försöka att inte va tvungen att ha ständig kontroll". Skojar jag? Uppenbarligen inte. Jag är lite väl närgången med vissa klasskamrater som jag tidigare inte visat något intresse för. Jag har självfallet inget intresse nu heller. Egentligen. Ger komplinganger för hans flätade läderarmband (eller vafan det nu är för skit människan har på sig). det ser förjävligt ut. men jag ljuger så bra jag nästan tror på mig själv. egentligen vill jag kräkas men det skulle bli alldeles för dyrt nu när jag kommit en bra bit på vägen med alla drinkar. Vänder mig efter ett tag när jag tröttnar på killen med läderarmbandet. är bara det jag kan fokusera på. hör inte vad han säger. Får dom att undra va som hände. Jag håller någon annans arm lite för länge. Några drinkar för mycket, som vanligt.
Jag tröttnar. Jag åker hem. Han svarar inte. Svin.