vixxen

Jag tror stenhårt på att alla går att ersättas. Kanske inte fullt ut. Men i stort sätt. Du står dig själv närmast. Jag predikar, ger råd, står med en järnhand. Har starka åsikter om vad som är rätt och fel. Man ska göra si eller så. Stolthet är inget man ska vika undan. Det kan vara det enda du har. Men när det kommer till mig själv har jag gjort precis tvärtemot det jag har så länge med högt huvud plädderat för. En sann svikare. Sveken mot migsjälv bränner som helveteseld inom mig för jag är så patetisk. Det sista jag klarar av. Varför ska jag, jag som har ett sådant hårt skalbaggeskal och som är så säker på min sak vara så nedslagen. Och jag har bara migsjälv att skylla. Ingen annan. och det är just det som svider mest. Varför kan jag inte följa min egen arms raka riktning. jag går istället mot motsatt håll. Hjärnan sköter sitt men kroppen gör något annat. Själen lämnade jag för längesen. jag vet inte vart den är. Jag har nog sålt den. Det kommer jag få äta upp. Tillsammans med mina äckliga salladsblad framöver.

Är det nu jag ska hoppa från balkongen?
"Svälj din förbannade stolthet någon gång? Kära du"
- Du vet inte vad du pratar om.

Jag vill kräkas upp varje ord. Tanke. Känsla.
Jag gråter till en fjärdelskryddmått. Jag kan fortsätta lura mig själv.

Jag har stannat upp, frusit till is. Jag har bara tagit en paus.
Om du tittar på mig igen ska jag blunda. Jag kanske ska börja göra som alla andra istället. Varför inte. Men vad är det?

Ont ska det göra. Jäkligt ont ska det göra.
Men det går över, precis som allt annat gör. Eller?