vixxen

Jag träffade som sagt Han idag. Snabbt men bättre än ingenting, antar jag. Ville att det skulle vara längre.
Jag smakar Han, jag luktar Han. Att lukta på mitt hår är som att borra ner näsan i Hans. Men det är mitt, så det gör mig bara besviken. Jag känner bara smaken, lukten och känslan. Men det är bara jag kvar. Vill duscha, tvätta håret, eller raka av det. Borsta tänderna i timmar. Allt för att få bort denna illusion. men det gör jag inte, nej. Jag måste ha kvar det, så länge det går. Jag har en oförklarig tomhet, jag får det klängandes över mig så fort jag stiger utanför Hans dörr. Känns genast meningslöst. Allt. Igen. Jag ser på mig i hissens spegel, allt är nypolerat, guldkantat och pråligt. Jag passar inte in. Jag ser någon urtvättat galning titta tillbaka på mig. Jag ser ett tomt skal utan svar. Jag himlar med ögonen åt mig själv. "Idiot". Varför är jag så fast? Jag får aldrig svar på den frågan efter våra möten eller samtal. Inget speciellt finns där, egentligen, vad är det som får mig så handfallen. Patetisk. Jag går till bussen, jag ser ut som alla andra men jag har inget inre. Kostymnissar sträcker på sig och försöker fånga min blick. Jag kollar åt ett annat håll. Någon blinkar. "Dra" tänker jag, men ler artigt. Jag hatar att vara artig, det värsta är att jag uppfostrat mig själv till att vara det. Jag känner mig självuppfostrad. Kanske därför jag är som jag är.

Är jag besatt? Troligtvis.



//V