vixxen

Jag skrattar högt och kastar mitt huvud bakåt. Alla omkring snurrar, som dom dansar i en ring. Kring mig. Bara mig. Du följer mig genom flera hus. Dom är gråa och höga. Vi står i en hiss, du kramar mig och lägger ditt huvud på min axel. Vill du ha sympati? Jag skrattar rått och hemskt. Hur hamnade vi här? Den tar mig till det heliga rummet. vet ni vart? Du gråter, någons näsa blöder. Jag hånler. Mitt ansikte fryser. Jag känner mig ledsen men jag hör mig själv skratta. Vi är nattens unga, vackra och totalt förstörda. Du drar i mig och jag följer med. Som om jag aldrig gjort något annat. Följt med. Någon jag inte känner igen står framför mig och säger: "Jag älskar dig, vet du inte det". Jag går därifrån, vem är du? Jag tror dig inte. Bäst att gå. Ska jag vakna igen ska jag göra det på okänd mark. Hissens trånga utrymme får mig att andas häftigare. Har väggarna kommit närmare? Jag kan inte hålla blicken stilla. Någon ropar mitt namn, det är vad jag tror iallafall.
jag träfar min Stockholmsnatt, så kravlöst dränkta i krav. Som en drog dras jag i natten till hans port. Det kanske har blivit morgon. Jag kom, jag gick, jag återvände. Jag vet inte varför. Mitt kravlösa krav. Ständigt återkommande. Jag ville säga, skjut mig du jag är ändå redan död. Men jag sa, det är ok, jag lever. Intar allt utan moral. Det här måste vara himlen.

Sen stängde jag min dörr och återvände aldrig mer.