Jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i.
Ibland undrar jag vad jag väntar på. Bättre tider? Att jag ska bli förälskad vid första ögonkastet i en kille på gatan? Att något nytt kommer hända, en inbjudan, en invit, att någonting ska dimpa ner i huvudet på mig som som ett tecken sänt från himlen? Att jag ska sluta att träffa människor som är totalt inkompetenta och stör min intelligens? Eller varför inte ett tecken? Ett tecken som kanske sänds från Gud och som hundra år efter min död gör att jag förklaras som helgon? Kanske en diagnos som förklarar mitt sjukliga jag? Något som kan förklara min dagliga situation utan omvägar. Helt rakt. Direkt på.
Jag ser på mig själv ibland, som om jag är någon annan. Mina ögon genomborrar mig. Men jag ser ingenting. Jag gråter aldrig. Jag kan i stort sätt inte gråta. Om jag under förmodan skulle göra det så slutar jag snabbt då jag inser hur patetisk jag är som gråter. Ser mig själv och tänker: "Fan lägg ner, hur pinsam är inte du".
Är jag en väldigt lycklig människa eller bara emotionellt störd?
jag precis som du är smärtsamt medveten. känslorna sitter utanpå samtidigt som man är starkast i världen. förlora aldrig det, den blygsamma naiviteten, den råa självinsikten. det är vackert
