vixxen

Och ännu en gång får man slaget i magen. Man går runt och väntar på det bara. Förväntar sig alltid det värsta. Tänk om man någongång faktiskt skulle bli förvånad av att en flygel dimper ner från himlen rakt i skallen på en. Men nej. Det förväntar man sig att den gör. Går och har hjälm, dygnet runt.
Är det nu jag ska hoppa från balkongen?
Sälja mig själv?
Le och låtsats som om det inte existerar någon flygel?
Jag kommer, jag går och jag återvänder. Men jag vet aldrig varför. Ingen annan heller.
Har jag lurat mig själv att jag inte ens kan se vart lögnen börjar och slutar?
Är jag helt omringad utav den, är det därför jag kvävs?
Eller är allt som ligger framför mig helt sant och äkta?
Jag tror dessvärre jag har blundat. Men den pissigaste känslan når mig ändå.
Det värsta från båda världen.
Det positiva överväger inte smärtan någonstans, men jag är kvar ändå.
Antingen är jag ett geni eller en psykopat som älskar att åsamka mig själv lidande. 

Intar måndagen utan moral, tycker inte synd om någon.
Försöker inte att tänka för mycket. Men mina tankar äter upp mig, inifrån och ut.