Orkar inte
jag tror om man ignorerar saker tillräckligt mycket försvinner dom, till slut.
Min shrink är nog inte glad, men vad bryr jag mig om det, egentligen? hahahahahah.
kanske tog för många mg? jag verkar inte helt stabil, men när fan är jag det egentligen haha...
Känns konstigt att INTE dricka alkohol. har blivit fasligt mycket utgångar på senaste. jag gillar det. allt som jag kan ta till.
nu ska jag ta promenaaaaaad. känner mig tvingad. solen skiner utanför, jag är ju ändå svensk. o vi har ju, som ni redan vet, ett tvångsbehov av att vistas ute så fort solen skiner. gärna med brills ocksåååååå. det ska jag självklart ta med mig. att det är svinkallt ändp skiter vi i! en glass blir det kanske också.
nu ska jag träffa en killkompis som varit borta alldeles för länge
ni är sämst på att kommentera. bara så ni vet.
Break another heart, find another fool.
Det regnar. Det snöar. Det svider i själen. Men bara lite.
Jag förbannar alla. Har mord i blicken. Hatar alla men mest migsjälv. Så fort jag tittar över axeln åker jag dit. Som om jag aldrig lärt mig. Ger mig mentala örfilar.
Jag ser saker i syne. Tror jag? Jag kanske hallucinerar att jag ser saker i syne. Hur paranoid är man inte då. Neuvrosen går genom taket. Jag stirrar efter den. Vill be alla dra åt helvete, men jag ler artigt.
Ger mig någon en oförtjänt behandling av något slag avfyrar jag "om-blickar-kunde-döda-blicken" och personen ifrågasätter sin existens. Mår bättre för studen. En sekund, kanske två. Sen avtar den. Den jäveln.
Folk försöker trampa på mig, är det bara för jag är väluppfostrad? Dem går alltid lite för långt, och då är det ingen återvändo. Dom ångrar sig självfallet. Alltid, men jag förlåter ingen. Jag kan le artigt, trots käkarna gnisslar sammanbitet mot varandra (det är sant), men jag kan inte förlåta. Gör jag det ändå (även jag är ett undantag) glömmer jag inte. Kanske är synd.
Man kanske skulle ta och bli ett lyckligt fån som låter alla trampa på en bara för man inte bryr sig för man är så sablans lycklig! Jag skulle förlåta alla, glömma alla bekymmer, gå vidare från allt och alla. Det kan jag. Men då är jag ett skal. Ett skalbaggeskal. Det är mitt favoritord: skalbaggeskal.
Jag fick ett smärre utbrott vid luchtid idag. Han bredvid mig kollade lite för länge när jag pratade lite för högt. Han var lite för nära på att åka på en rak höger, eller vänster. Han hade en alldeles för ful lila tröja också. Jävla tönt.
Jag sa i mitt utbrott att jag ska sluta le artigt mot folk som inte förtjänar det. Min själ kryper ur mitt skalbaggeskal då och kräks på mig varje gång jag gör det. Det sägs att man använder fler muskler i ansiktet när man är sur än när man ler. Det vet jag inte stämmer på mig.
Jag är okontrollerad. Mitt skal krackelerar. Jag ska återta det imorrn.
I'm waiting for someone to give me a diagnos
Efter alla festligheter och stress och onödig dramatik har det tagit ut sin rätt på min stackars hälsa som ändå höll ut länge. Jag låter 60 år äldre än vad jag är. Mitt inre känns dock som det levt i 1000 år. Det åker ständigt på samma smällar att det har slutat att bry sig. nästan. Det mesta går min väg, mycket som har underlättats. Jag borde vara glad och nöjd. Men att vara eller något man borde har aldrig varit för mig.
Och jag ställer mig fortfarande frågan vad jag gör här, fast jag inte borde.
Du lever för stunden, precis som jag.
Vi är i ett virrvarr av chanser och val, vi är personifierat tvåtusental.
Och jag ser hur du tänker på nåt,
hur du längtar dig bort som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?
Här ligger ångest och prylar i drivor, jag unnar mig skivor.
Dom hjälper mot ledan, precis som du
Jag har tid, jag har lediga dagar, där jag sitter och klagar
och längtar till fredan, precis som du
Kan du höra hur det låter i ditt vilsna skratt?
Kan du känna hur det gnager i natt?
Det kallas tvivel.
Ljug för mig älskling, för en som vill tro.
Hon vill gärna tro att du är den du utger dig för.
Hon lyssnar till dig, du är varm och förtrolig.
Hon lyssnar till dig och vill gärna tro allt hon hör.
Hon tror att allt som kan byggas också en gång ska raseras.
Ändå håller hon om dig så ömt varje gång du är där.
För hon, vill bli förd bakom ljuset.
Hon, vill ha kyssar och smek.
Hon säger- ljug för mig älskling, du vita lögnare, ljug, som om allt var en lek.
Hon säger- ljug för mig älskling, du vita lögnare, ljug, under kyssar och smek.
Hon tänker, vi bundar för ljuset, bländade kan ingen se.
Så hon sluter sig till att hon aldrig sett något riktigt.
Hon sluter sig till att hon inte vet hur någonting är.
Nej, det finns ingenting hon kan blint kan blunda och tro på.
Det finns ingenting som föralltid känns likadant.
Så hon, vill bli förd bakom ljuset.
Ljug för mig älskling, som om allt var en lek.
Ljug för mig älskling, för jag vill gärna tro.
We're going down for sure
I leave the door unlocked.
I'm running all the red lights.
Say something funny, say something sweet.
But don't say that you love me.
Cause I'm still breathing.
But we've been dead for a while.
This sickness has no cure.
We've been diagnosed.
Already lost a grip.
Lets close this chapter. Say a last parayer.
But don't say that you love me.
festen fortsätter- när slutade den?
Mina glansiga läppar kan spotta ur sig det värsta man kan tänka sig. Trots det svider så håller jag tillbaka. Kokar inombords istället. Lugnar ner mig något och svarar mer samlat.
Jag känner mig förföljd. Har blivit paranoid. Alla glor. Vad vill dom mig? Jag har full koll. Eller har jag just inte det? Jag vet någon vill mig något, eller är det bara jag som är självcentrerad.
Jag älskar aldrig någon fullt ut. Inte helt och hållet. Jag blir aldrig nöjd, men det är ok.
Alla trängs från alla håll. Dom skriker och drar i mig. Ju mer dom ropar och närmare dom kommer desto mer backar jag. Vill avlägsna mig helt och hållet. Håller för öronen för att inte höra och blundar för att slippa se men dom jävlarna är i mitt huvud.
Nära och ytliga, gamla och nya pratar och talar, gestikulerar. Skrattar och förklarar. Jag nickar förstående. Jag kramas och skrattar lika hjärtligt som dom. Jag är precis som alla andra. Ibland hör jag inte vad dom säger, jag koncentrerar mig, jag fokuserar men jag är inte där, trots jag är så närvarande. Jag försöker lyssna, förstå, men jag kan inte höra.
Jag dansar över världen, jag är precis där jag vill. Jag är precis där dom vill. Där andra vill vara. Där andra vill jag ska vara. Jag tror jag är fri, men jag är instängd i det jag tror mig veta. vad är det jag vet? Vad är det jag tror? vad tror jag att jag vet? jag slutar snurra och musiken tystnar. Ingen finns kvar.
Alla dom är här. Ibland ler jag inte, när jag tror ingen ser. jag hatar dom som kommenterar det. Vem vill flina dygnet runt. kanske dom som ska kindpussa sig genom världen. jag är som dom. Men helt tvärtom. När jag har flest omkring mig, som mest ljud, mest att göra. När det blir tyst inser jag hur ensamt det är. Jag låtsats som ingenting och kväver ihjäl den.
Have you ever been so lost?
My mother says I should come back home
But I can't find the way cause the way is gone
Have you ever been so lost?
Known the way and still so lost?
Another night waiting for someone to take me home
Have you ever been so lost?
Is there a light at the end of the road
I'm pushing everyone away
Cause I can't feel this anymore
Have you ever been so lost?
