Jag och mitt skalbaggeskal.
Mr.Too-full-of-himself hör av sig igen. Alltid samma gamla visa. har klockan vridits tillbaka 3 år eller vad har hänt? Kanske har den aldrig förändrats. Det materiella lockar inte på samma vis. Den flådiga våningen med utomhusbad som är alldeles för pråligt guldkantad med braskamin i varje hörn från 1700-talets mitt känns milslångt ifrån. Varför skulle jag? Han slänger en blick och tror allt är som förr, att jag är likadan. Han tror han kan få mig så lätt. Jag ler artigt. Som alltid. Himlar med ögonen när de kollar bort. Trummar med akrylnaglarna mot bordet. Ger ett besvärat intryck. Kanske är jag det? Besvärad. Troligtvis. Kollar på klockan. Har den stannat igen? Eller kastat mig tillbaka 3 år igen. Är jag densamma. Troligtvis inte. "Men jag är mig lik".
-Vi kanske kan ta en middag i veckan? -kanske det. (ta det som ett nej, snälla.)
Inget mer svar. Är det hans tur att spela svår? Vem sysslar med sånt fortfarande. omogna självupptagna pojkar. Som om jag på allvar skulle bry mig? vad är planen- kasta mig på marken, rulla runt, bli hysterisk? ringa allt o alla jag känner? beklaga mig? Ångra mig. Kanske. Men troligtvis inte. Jag har ett hårt skalbaggeskal. Ett hårt skalbaggeskal som har lärt sig att le artigt.
Han tror jag är samma person han övergav för en mer lätt-tillgänglig.
Vart tog slitzbrudarna med svanktatto vägen? Inte tillräckligt flådigt längre för 1700-tals våningen och farmors godkännande? Vilken ironi.
Jag må ha färgat hår, förlängda ögonfransar, perfekt gjorda naglar och brun-utan-sol som ger en mysig gyllene ton. Mina guldkedjor är kvar, allt det materiella jag införskaffat, javisst. Men jag har aldrig sålt mitt inre. Jag är inte falsk innanför den polerade och välbetalade ytan.
Det missade han. Som så många andra. 
